Det var ett tag sedan att jag skev något här.
Det har hänt en hel del i mitt liv. Jobbet har gått bra och nu har jag fått chans att omskola mig vid universitet för att vara behörig- en trygghet känsla.
Jag har separerat mig från den goa Micke. Goa och goa... Han är snäll och praktisk. Men vi passar inte ihop. Det hade alltid funnit en känsla av hopplös och besvikelse hos mig. Kanske var det en oundviklig slut av min begär av de ytliga eller materiala saker, fint jobb, radhus? Jag kände mig trygg men olycklig under de sex åren. Han hade gjort sitt bäst. Men som han sa själv: jag är bara jag. 
Ganska snabbt är jag gift igen. Jag har haft tur med männen. Jag hoppas att jag kan säja så. Vi har ganska kul tillsammans - min man och jag. Vi skrattar mycket. Vi är intresserade av samma sak. Han är livsnjutare i jämför med gamla Micke. Han vill besöka fina restruang, sitta i stan och ta en fika, gå på konsert.... Vi gör de sakerna som gamla Micke hade aldrig gjort med mig. Så är livet. Jag hoppas att vi kan leva lyckligt tillsammans- tills döden skiljs- som vi har lovat varandra på vårt bröllop i den vackra domkyrkan i Visby. Gud välsigna oss!
Jag ber Gud välsigna Lisa och Simon  också. De är det finaste och viktigaste jag har! Jag vill att de känner sig lyckliga både nu och i framtiden!